Idag försvann du helt. Inte ens minnet av dig får jag ha kvar. Det skall blekna som allt annat som tillhör denna värld. Vad har jag kvar? En gammalt gossedjur som du gav mig när jag fyllde 12, sista sommaren du levde. Du hade varit på affärsresa i Tyskland och köpt en grå liten mjukiselefant till mig. På födelsedagsmorgonen gömde du den bakom din rygg, kom fram till mig, när jag antagligen satt och spelade Nintendo, och gav mig överraskningen. Du viftade på gossedjuret och skojade med mig innan jag fick hålla den. Jag älskade det lilla djuret från första stund.

Vad har jag mer kvar... Jag tyckte mycket om att skriva små brev till dig, där det stod saker som "Pappa du är bäst", "Jag älskar dig" eller "Hoppas du inte har det stressigt på jobbet". Jag fick svar från dig. Ett brevsvar är speciellt. Det är så fyllt av kärlek. Det brevet har jag kvar.

Då har du ju kvar lite, tänker du säkert. Nej, pappa. Jag har inget kvar. Det känns som att ett gammalt gossedjur och ett kärleksbrev inte räcker längre. Jag behöver mer. Något annat. Om dessa två ting, som har varit som heliga ting för mig, inte räcker, så är det ett tecken på att jag har släppt taget om dig och vår kärlek. Den var stark. Så stark att jag kände den i över 20 år efter din död. Men för ungefär ett år sedan släppte jag, eller du, taget. Mitt liv förändrades.

Jag vet varför det hände. När den djupaste sorgens sista svärta flagnar, då börjar livet. Och jag är redo. Men Gud vad jag saknar dig, trots att jag inte behöver din kärlek mer. Jag är livrädd för att glömma dig och det har jag lyckats göra nu. Vad är ett liv i rädsla? Ingenting. Vill jag ha ingenting? Nej, jag vill ha allt. Allt som jag drömmer om, pappa. Så jag tar farväl av dig, vår kärlek och de tusen rädslorna, för jag vill leva mer. Jag vill leva ärligt och mjukt, men även hårt och riskabelt. Jag tar alla smällar. Det blir lättare ty det värsta tror jag att jag har bakom mig. Jag ska älska, ja jag älskar redan nu. Ty hur enkelt och fattigt vore inte livet utan känslan av kärlek. Den har burit mig hela livet. Den bär mig än.

Tack för din trygghet. Tack för din omsorg. Tack min högt och evigt älskade far. Du går nu. Jag låter dig gå. Jag känner mig naken och sårbar, men det är okej. Det är okej. Jag bär mig själv.

Min far och jag

Fredrik Reinfeldt, det börjar bli lite tjatigt det du upprepar att vi skall öppna våra hjärtan. Har du någon gång varit arbetslös en längre period, suttit med en arbetsförmedlare som informerat dig om Fas 1, 2 och 3, och känt dig som en liten skitsiffra i statistiken, en trasa som slängs hit och dit eller bara jävligt osäker – osäker på framtiden och livet? Har du någon gång varit arbetslös en längre period, inte uppfyllt villkoren för att få A-kassa och blivit skickad till Soc, där en handläggare kräver att du inkommer med dokumentation av samtliga av dina utgifter de senaste tre månaderna, annars får du ingen hjälp? Har du någon gång haft så lite pengar att du varit tvungen att panta burkar för att kunna köpa ett paket mjölk? Jag tror inte det. Jag hade gärna öppnat mitt hjärta om du hade öppnat din plånbok lite mer och fördelat resurserna jämnt över hela samhället och alla samhällsgrupper. De senaste åtta åren har du byggt och rustat upp Sverige, dock ej för alla. Ditt Sverige är suveränt att leva i för människor som har god privatekonomi och stabil inkomst, som sover gott om natten och slipper känna ångest så fort ett matinköp överskrider 300 kr. Men vårt land består av många människor som saknar socialt skyddsnät, människor i utanförskap och människor som lever på väldigt små marginaler. För dem är vardagen en kamp, där det enda som gäller är att bita ihop och uthärda. Din borgerliga regering ser inte till dessa människor. Hur skall den kunna göra det, när fokus ligger på vinst, vinst och åter vinst? Du har fyllt på många byxfickor med pengar de senaste åren. Pengar är relativt lätt att återvinna och åter vinna. Men det fungerar inte så med människors livskraft. Jag upplever att du och din regering inte riktigt har begripit det. Därför har jag förlorat mitt förtroende för dig, och du har förlorat en möjlig röst.