Idag försvann du helt. Inte ens minnet av dig får jag ha kvar. Det skall blekna som allt annat som tillhör denna värld. Vad har jag kvar? En gammalt gossedjur som du gav mig när jag fyllde 12, sista sommaren du levde. Du hade varit på affärsresa i Tyskland och köpt en grå liten mjukiselefant till mig. På födelsedagsmorgonen gömde du den bakom din rygg, kom fram till mig, när jag antagligen satt och spelade Nintendo, och gav mig överraskningen. Du viftade på gossedjuret och skojade med mig innan jag fick hålla den. Jag älskade det lilla djuret från första stund.

Vad har jag mer kvar... Jag tyckte mycket om att skriva små brev till dig, där det stod saker som "Pappa du är bäst", "Jag älskar dig" eller "Hoppas du inte har det stressigt på jobbet". Jag fick svar från dig. Ett brevsvar är speciellt. Det är så fyllt av kärlek. Det brevet har jag kvar.

Då har du ju kvar lite, tänker du säkert. Nej, pappa. Jag har inget kvar. Det känns som att ett gammalt gossedjur och ett kärleksbrev inte räcker längre. Jag behöver mer. Något annat. Om dessa två ting, som har varit som heliga ting för mig, inte räcker, så är det ett tecken på att jag har släppt taget om dig och vår kärlek. Den var stark. Så stark att jag kände den i över 20 år efter din död. Men för ungefär ett år sedan släppte jag, eller du, taget. Mitt liv förändrades.

Jag vet varför det hände. När den djupaste sorgens sista svärta flagnar, då börjar livet. Och jag är redo. Men Gud vad jag saknar dig, trots att jag inte behöver din kärlek mer. Jag är livrädd för att glömma dig och det har jag lyckats göra nu. Vad är ett liv i rädsla? Ingenting. Vill jag ha ingenting? Nej, jag vill ha allt. Allt som jag drömmer om, pappa. Så jag tar farväl av dig, vår kärlek och de tusen rädslorna, för jag vill leva mer. Jag vill leva ärligt och mjukt, men även hårt och riskabelt. Jag tar alla smällar. Det blir lättare ty det värsta tror jag att jag har bakom mig. Jag ska älska, ja jag älskar redan nu. Ty hur enkelt och fattigt vore inte livet utan känslan av kärlek. Den har burit mig hela livet. Den bär mig än.

Tack för din trygghet. Tack för din omsorg. Tack min högt och evigt älskade far. Du går nu. Jag låter dig gå. Jag känner mig naken och sårbar, men det är okej. Det är okej. Jag bär mig själv.

Min far och jag

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fredrik Reinfeldt, det börjar bli lite tjatigt det du upprepar att vi skall öppna våra hjärtan. Har du någon gång varit arbetslös en längre period, suttit med en arbetsförmedlare som informerat dig om Fas 1, 2 och 3, och känt dig som en liten skitsif...